Hillsborough del II – the nightmares never go away

Tre bloggar irad – trots den gudomliga 4-4 matchen på Stamford Bridge igår – kommer jag att behandla Hillsboroughkatastrofen eftersom det denna vecka är 20 år sedan 96 Liverpoolfans förlorade sina liv på arenan i Sheffield, ihjälklämda under en FA Cup-semifinal mellan Liverpool och Nottingham Forest.

Händelsen har haft en enorm betydelse för den fotboll vi ser i England idag.

Det här är del II.

Ni bör kunna läsa del I under den här bloggen.

**********

Trycket bakifrån var olidligt för Adrian Tempany. Runt omkring 19-åringen hade flera Liverpoolsupportrar redan dött. Han undrade hur många minuter han hade kvar att leva.

Otroligt nog så blåste domaren – trots problemen på läktarsektion tre – igång matchen klockan tre. Tempanys bröstkorg kändes glödhet ena andetaget och iskall nästa. Framför honom stod två poliser och skämtade men även de började nu se aningen nervösa ut. Tempany lyckades få ögonkontakt med en av poliserna men polisen tittade bort när han försökte forma orden ”hjälp mig” med läpparna. Polisen log sedan ett snett leende och skakade på huvudet åt Tempany och gick därifrån. Tempany tänkte: ”De kommer att lämna oss att dö här.”

Samtidigt hade några fans längre bak på läktarsektionen insett allvaret och sprang ut till polisen och sa att personer höll på att dö inne på läktaren. Polisen, återigen, gjorde ingenting.

**********

Tempany såg sig omkring. Personer som var både större och mindre än honom hade redan dött. Han fick plötsligt för sig att han hade 50 sekunder kvar att leva och började räkna ner från 50, bara för att kunna koncentrera sig på något, för att försöka tränga bort smärtan.

Han kom ner till 20 och sedan ner till 10. Då förlorade han kort medvetandet och kände sig nästan euforisk. Vilken lättnad! Men när han kom ner till 5 så öppnade polisen till slut kravallstaketet och fansen från läktarsektion 3 vällde ut på Hillsboroughs gräsmatta. Polisen svor åt fansen, fortfarande övertygade om att det var fansens fel.

Några fans stod kvar, livlösa. Några trampades ihjäl. Matchen avbröts klockan 15.06 den 15:e april 1989.

**********

Tempany och de andra försökte sedan hjälpa kamrater som inte hade klarat sig lika bra. Sex av dem försökte bära bort en supporter till andra sidan arenan där ambulanserna skulle komma, men personen dog före de kom fram. Det var som en scen ur en krigsfilm.

Och återigen förvärrade polisens inkompetens situationen. Poliserna utanför var fortfarande övertygade om att det var huliganer som hade startat ett slagsmål och stoppade därför ambulanserna som stod utanför.

Det visade sig att 44 ambulanser och 80 sjukvårdare fanns på plats runtomkring Hillsborough – men att en (1) enda ambulans körde igenom polishopen och kom in på planen.

Det var inte så att polisen ljög för sjukvårdarna, utan de visste helt enkelt inte bättre. De trodde att det var ett nytt ”Heysel”. Det är för sorgligt när man tänker på hur många liv som kunde ha räddats om:

a) polisen inte hade släppt in över 2000 extra fans på läktarsektionerna 3 och 4 och
b) polisen hade släppt fram alla ambulanser som hade åkt till Hillsborough

**********

Tony Edwards var den enda sjukvårdare som kom fram till läktaren mot Leppings Lane. Han hade inte en chans. Alla skrek att de behövde hjälp, höger, vänster, höger vänster.

Det må ha gått 20 år sedan Hillsborough-katastrofen men fortfarande anklagar Edwards sig själv för att inte ha hanterat situationen på bästa sätt – att han tog med sig fel personer i sin överfulla ambulans, att han lämnade fans att dö på läktaren.

Han har inte varit sig själv sedan den dagen. Han tog ut sin sorg och ilska på sin dåvarande partner och förhållandet förstördes.

Han fortsatte att köra ambulans tills en dag 1995, sex år efter katastrofen, då allt brast för honom. Den dagen var han tvungen att hämta en man som hade begått självmord. Mannen i fråga hade T-shirt, jeans och gympaskor på sig. Inget ovanligt i det – men det var också den klädseln som i stort sett alla offren på Hillsborough hade haft på sig.

Edwards började hyperventilera och började höra skriken från offren på Hillsborough i huvudet igen. Han sjukskrev sig den dagen och har aldrig kört ambulans igen.

Och det värsta med Edwards story är att kommittén som blev tillsatt att undersöka hur katastrofen kunde inträffa inte ens nämnde honom i sin rapport. De ville inte ens lyssna på honom. Rapporten sa till och med att ingen ambulans kom in på planen, trots att övervakningskameror och tv-bilder visade Edwards ambulans på plats.

Edwards är övertygad om att polisen och sjukvårdsmyndigheterna inte ville att han skulle vittna eftersom han hade talat om för alla hur katastrofalt dåligt de skötte sig. Men mer om detta i morgondagens blogg.

**********

Totalt dog 96 personer på Hillsborough. Den äldsta var 67 år gammal, den yngste 10. Men även de som överlevde katastrofen bär fortfarande omkring på ärren från den dagen. Flera stycken har tagit livet av sig, som till exempel Ian, som hängde sig själv i garaget några år senare.

Angela Woolfall berättade nyligen för the Observer hur hennes pojkvän Michael, som då var 32, var på läktarsektion tre den 15:e april 1989. Han dog inte, men han tappade medvetandet och hamnade på sjukhus.

Nio månader senare tittade Michael och Angela på en dokumentär om Hillsborough och Michael fick en panikattack. Han skrek: ”Jag kan inte andas, jag kan inte andas” och började sparka med benen och slet tag i sina byxor.

Några av Michaels nerver i benen hade slitits av på grund av trycket på honom mot en barriär på Hillsborough. Före den 15:e april 1989 arbetade han som byggnadsarbetare – men efter den lördagen kunde han inte fortsätta med det. Han blev arbetslös och började dricka.

Hillsborough tog över deras liv och till slut skilde sig Michael och Angela 1998. Det är som Angela säger: -Jag brukar ofta tänka på hur våra liv skulle ha sett ut om inte Hillsborough hade hänt, hur lyckliga vi kunde varit. Jag förlorade min man den dagen.

**********

Angela är inte ensam. Det är som en man som överlevde sa nyligen: The nightmares never go away.

**********

I den tredje och sista delen om Hillsboroughkatastrofen (i morgon, torsdag) kommer jag att berätta om hur polisen fortfarande inte har ställts inför rätta, om The Suns obegripliga attack på Liverpoolfansen och om hur tragedin har påverkat Liverpool som klubb och engelsk fotboll i helhet.