Ett tag handlade frågorna alltid om de stora lagen, de klassiska matcherna och de nya värvningarna. Hur går det för Beşiktaş? Spelade Hagi sin absolut bästa fotboll under Galatasaray-sejouren? Hur lyckades Fener värva André Santos från första början? Vilken är den fetaste gruppen på de turkiska läktarna?

Det är ett privilegium att följa en av världens mest färgstarka ligor. Det är med uppburet huvud som vi har kunnat följa både landslag och liga de senaste åren. Så var det tills nyligen.

Spottad i ansiktet av det man älskat mest i världen. En otrohet som man visserligen har anat, men som effektivt har trängts bort. Ni vet vad jag talar om. Skandalerna med uppgjorda matcher har kunnat följas även i svenska medier. Ännu är inte sista ordet sagt, men flera toppklubbar (däribland Fenerbahçe) är mitt uppe i en kris där det talas om tillgänglig bevisning för ett stort antal ”fixade” matcher. Detaljerna avstår jag från att gå in på då det mesta redan är sagt. Vi har stått med byxorna nere i en av de mest pinsamma såpor som har upplevts.

Det vi kan konstatera är att den turkiska fotbollen har skakats i grunden, samtidigt som miljoner supportrar har försatts i en existentiell kris. Detta är vårt calciopoli. Ett kaos. Ett trauma.

Under en säsongs tid har jag försökt att fylla ett tomrum. Turkisk fotboll har inte gjorts rättvisa i svenska medier. Jag är mycket glad över att ha fått chansen att ta mig an denna utmaning. Utrymme uppläts av Fotbollskanalen, som har sett till att turkisk fotboll har fått regelbunden exponering på en av de mest lästa svenska sidorna på internet. De förtjänar allt cred. De gör ni läsare också. Alla positiva kommentarer, mail och allt skönt snack på stan har skänkt mycket glädje. Tack.

Men nu är bloggresan slut för min del.

Det är dags att kräva en total upprättelse. Miljoner passionerade människor kan och bör utkräva de ansvariga på svar. För det här är verkligen inte vårt fel. Det är resultatet av ett sjukt system, där vi undrar över vilka mekanismer och krafter som ligger bakom all manipulation. Det återstår också att se varför någon ingriper just nu.

Den här texten har tagit lång tid att skriva. Inte tryckandet på tangenter, alltså. Däremot har det varit svårt att komma igång. Svårt att veta var man ska börja. Omöjligt att försöka beskriva frustrationen med rätt ord. Ja, jag har tagit den här skandalen personligt. Det bör vi alla göra, för den här krisen angår samtliga entusiaster oavsett lagtillhörighet.

Tack för ett år fyllt av mål, lycka, tacklingar och blodiga nagelband. I efterhand känns det inte riktigt äkta. Men livet går vidare. Just nu känns Arda Turans straffmiss mot Österrike tung då EM nästa år är en liten men nödvändig tröst i detta elände. Vid sidan av fotbollen gör annars 12 dev adam oss stolta i Eurobasket. Personligen blev jag positivt överraskad av Emres och Ardas viktiga uttalanden på senare tid. Och i helgen drar ligan igång igen. Men på bloggen blir det helt tyst framöver, tills förtroendet för vår liga är återupprättad.

Jag tackar härmed för mig. Görüşmek üzere…

Man är väl dum som hoppas på vilja efter det hiddinska mantrat att ett oavgjort resultat inte vore någon katastrof. Enfaldig som hoppas på glöd. Löjlig som har förväntningar. Bollandet i försvaret, frånvaron av byten när Belgien pressade på som värst i slutet och spelare vars enda kvalitet är förnamnet höll på att ställa till det. Ja, Çağlar Birinci. Vad gör han i landslaget? Bara en sådan sak, liksom.

Det mesta negativa kan på ett eller annat sätt kopplas till Guus Hiddink. Ledsen att behöva gå till angrepp. Belåtenheten med det oavgjorda resultatet är för många, inklusive mig, provocerande. Att låta Kazım spela istället för Cenk Tosun eller Semih Senturk likaså. Att klanka ner på Emre Belözoğlus insats vore orättvist, men idag hade Mehmet Topal inte varit sämre. Ok, vi lämnar spelarpreferenserna åt sidan. Idag var det frånvaron av segervilja som frustrerade oss mest.

Det krävs ödmjukhet nu. Att Turkiet fick in en kvittering var Ardas förtjänst. Han var också den spelare som uträttade mest. Trots att han var några decimeter från att bli syndabock i och med den belgiska straffen i slutskedet är det honom vi kan tacka för poängen och 1-1.

Att Guus Hiddink tog sig an det turkiska landslagsuppdraget som en mätt tränare står utom allt tvivel. Bristande scoutning och coachning är klara indikatorer. Chelsea-rykten som florerar gör inte saken bättre i dagsläget. Påfrestande, för nu behövs det ödmjukhet och självrannsakan. Och det går inte att laborera mer mitt under brinnande kvalspel. Visst vore det kul med stora mästerskap? Men då behöver vi ett landslag, inte enskilda spelare som lyfter laget. Det är där du ska kliva in, Guus. Det är där du ska ha fingertoppskänsla. Det är nu du ska bryta mönster och visa att segrar och avancemang med liten marginal är ovärdigt spelarmaterialet du förfogar över. Nödvändiga byten, bättre spelarval och engagemang. Kanske är det för mycket begärt.

Ett fyrtiotal spelare har blivit uttagna i de turkiska kvaltrupperna hittills. Hur många gånger måste nya spelare utan potential slussas in? Inga fler. Tack och lov får vi förhoppningsvis se Nuri Şahin, Hamit Altıntop och Gökhan Gönül i nästa laguttagning. Inte bara för att klassen höjs, men nu börjar det bli dags att på allvar spela in ett konkurrenskraftigt lag.

Det är klart att poängen ikväll ändå är ett fall framåt. Men nu gäller det att spela ut registret för att slippa ha kniven mot strupen. Det är ett elände att kvalspel inte är vår grej, för i ärlighetens namn hade Belgien varit en munsbit för vilket någorlunda villigt lag som helst. Problemet? Att det även gällde för det turkiska landslaget ikväll.

Mario Gomez’ tyska segermål mot Österrike och Witsels straffmiss är anledningen till att vi inte behöver misströsta. Det blev ingen repris av Nichtangriffspakt von Gijón, tack och lov.

Trots allt. Nu har vi allt i egna händer. Det är trösten. Den enda.

***

İsmail Köybaşı. Varför inte, egentligen?

***

Här har ni veckans glädjeämne. Nu återgår jag till den korta semestern. Ha gayret, övergångsstormen i ligan får Mısır Çarşısı att likna en tråkig loppmarknad, men kommentarer kommer när det finns mer att sammanfatta.

Det skulle inte vara något snack om saken. Transportsträcka. Köra över Sivasspor och säkra guldet. Det var det som gällde för Fenerbahçe, som på samma poäng som Trabzon skulle bli mästare vid en seger.

André Santos’ utsökta ledningsmål tidigt gjorde att Trabzon behövde både en kvittering av Sivasspor samt ett eget ledningsmål mot Karabük. Omöjligt trodde hela Turkiet. Således skulle Fenerbahçes dryga 90 minuter efter Santos’ pärla vara en odramatisk väntetid innan mästerskapet togs hem.

Trodde ni verkligen att säsongen 2010/11 kunde avslutas så händelsefattigt? 19 minuter in i matchen. I princip samtidigt som Trabzonspor tar ledningen med hjälp av Egemen Korkmaz’ kyliga avslutning chockar Sivasspor med en kvittering. I den stunden var Trabzon mästare, två poäng före Fenerbahçe.

Trabzonspors resultat var det aldrig några frågetecken kring. 2-0, 3-0 och 4-0 ramlade in snabbt och smidigt. Förgäves.

Onödigt och rätt klantigt av Fener, ärligt talat. Ett avsågat Sivasspor såg stundtals villigast ut. Koncentrationen var länge otillräcklig. Och handen på hjärtat – Selçuk Şahins 2-1-mål var direkt pinsamt. Korcan Çelikays målvaktstabbe innebar visserligen att Şahin som alltför sällan hamnar i rampljuset nu blev hjälte. Men målets estetik var inte värd sin betydelse.

Lika snöpligt som 2-1 var, lika vacker och majestätisk var Alex’ frispark som gav 3-1. Vackert i all sin enkelhet. Ett koncentrat av säsongen; rekordmannen Alex ger Fener andrum och utökar den redan gigantiska skytteligavinsten och blir den första utländska spelaren att bli målkung två gånger.

Reducering till 3-2 spelade mindre roll då Yobos blixtsnabba svar ännu en gång slog ner Sivasspor. 4-3 till slut.

Hatten av för Alex alltså. Men framförallt, hatten av för Aykut Kocaman. Den seglivade legenden har lett sitt lag genom en minnesvärd svit utan förluster sedan den 12 december förra året. Det vittnar om två framgångsrecept; det går att vinna med inhemska tränare, och tålamod lönar sig.

Därför återstår det bara att gratulera det Fener som trots positionen som 2000-talets gigant i turkisk fotboll inte hade tagit en ligaseger sedan 2006/07. Romantiken och utilitarismen åt sidan för en stund. Nu har Fener 18 guld mot Galatasarays 17. Dessutom är man ensamma förbi Galatasaray med 15 skyttekungar genom tiderna, mot de gulrödas 14.

Trabzon var alla ickekanariefåglars favorit. Naturligtvis förtjänar Şenol Güneş och Trabzonspor en kocaman eloge – utan en megaklubbs alla förutsättningar har de utmanat ända in i sista minuten av ligan. Kanske är det också därför som Güneş’ insats faktiskt kan värderas högre än Aykuts trots att den senare onekligen är segrare och regent. En klen tröst för Güneş som ikväll gick miste om att före sin rival lyckas med bedriften att bli mästare som både spelare och tränare i sin klubb.

***

Rubriken? Ledsen för ordleken, men med ett visst uttal blir Aykuts efternamn just ordet ”enorm” på turkiska.

***

I veckan upplevde vi stormen före stormen. Trodde att veckan före guldavgörandet skulle vara lugn. Det mesta inför sommar och höst  planerades och ordnades. Då släpps bomb efter bomb. Ünal Aysal plockar in Fatih Terim. Första tecknet på att Galatasaray inte satsar på en ny modell. Var är visionen?

***

Vad säger ni om Elmander? En hel del är redan sagt. Kommentarsfält på olika tidningars hemsidor, men även här på Fotbollskanalen, har fyllts över med besvikna svenska kommentarer om att Elmander byter ner sig i och med övergången till Galatasaray. Att den turkiska ligan ständigt underskattas är dock inget nytt. Värvningen är bra, men långt ifrån tillräcklig. Milan Baroš’ förmåga att skapa mål och poäng på egen hand är klart mer begränsad hos den gode Elmander. Återstår att se hur anfallskonstellationen kommer att se ut den kommande säsongen, men det är Kim Källström som kommer att bli den stora värvningen om övergången bekräftas.

***

Hamit Altıntop har mycket lite att hämta i Real Madrid. Inhopp och bänknötande väntar, tyvärr. Bättre hade varit att hamna i en klubb strax under Bayern Münchens klass för att få mer regelbunden speltid. Vad vi dock kan glädjas åt är att träningsmiljön är bra nog att ändå utveckla Hamit. Mycket mer än så är det inte, hur stolta vi än är över att ha honom i en av världens största klubbar.

***

Gärna säsongssammanfattning – men först en rejäl universitetsslutspurt och valbevakning. Ha därför överseende med glesare mellanrum mellan inläggen ett tag, vänner. Härnäst väntar ödesmatch i EM-kvalet mot Belgien den 3 juni. Truppen hittar ni här.

Sedan omgång 30 har vi väntat på att någon ska ta täten på riktigt. Tro mig, sedan dess har jag periodvis haft skakningar och svårt att sova. När jag väl har sovit har jag drömt att jag har varit högerback i inte mindre än tre olika lag. Av någon anledning var till och med Galatasaray i titelstriden för några nätter sedan. Mer realistiska har dagdrömmarna varit. Flera gånger har blixtvisiter i Turkiet övervägts för att följa kalaset på plats. Men här sitter man. Maktlös. Nervös. Förväntansfull.

Allt detta beror naturligtvis på den sega, och redan historiska, kampen mellan Trabzonspor och Fenerbahçe i tabelltoppen. Sjukdomen vi har drabbas av vet jag inte vad jag ska kalla dock. Bara ”turkisk fotboll” rakt av? Eller ett förspel inför posttraumatiskt stressyndrom?

En del är redan sagt om den perverst spännande slutspurten i ligan. Fotbollskanalen skrev snabbt efter slutsignalerna om läget där Trabzonspor och Fenerbahçe ligger på samma poäng inför slutomgången. Detta efter Alex’ fullkomliga förnedring av Ankaragücü, där den redan nu klara skytteligavinnaren stod för hela fem mål. Tre på straff. Hade Trabzon mött ett lag som var så aggressivt i straffområdet hade somliga börjat tala i konspirationstermer och… nåja. Detta samtidigt som Trabzonspor programenligt vann mot kluriga Istanbul BB med 3-1. Jag besparar mig överflödiga matchkommentarer, det är redan serverat för fest och vi behöver inte snacka upp någonting.

Vem gjorde flest mål? Vilket lag såg bäst ut inför slutomgången? Spelar ingen roll, mina vänner. Slutsatsen från denna omgång är bara att de två ledande lagen defilerade. Nästan demonstrativt. Hur kan man bättre säga ”vi är de två bästa lagen och vi gör upp i en final – vi tänkte visa varför”? Finalstämning där Fenerbahçe har matchboll. Om Sivasspor blir den munsbit alla förväntar sig är Ale…. Fener mästare. Vid skrällar står Trabzon beredda att sno guldet framför näbben på kanariefåglarna. Men då krävs det med stor sannolikhet tre poäng mot Karabük, beroende på Feners resultat.

Nu handlar allt om att återigen prestera under en fruktansvärd mental press. En sista gång. Oavsett vilka som hanterar det bäst är det en välförtjänt och uthållig mästare vi har att gratulera. Mer behöver inte sägas om ligauppgörelsen förrän söndagen den 22 maj. Då väntar en sista ohälsosamt spännande omgång. Och sedan återstår bara att handskas med sviterna av ligan.

***

Som sagt. Mersin tillbaka i högstaligan. Då brinner staden. Nästan 30 års väntan över. Då tänds 4200 bengaler. Ännu ett bevis, Mersin behövs där uppe.

***

Play-off-lagen klara i andradivsionen. Gaziantep BB möter Tavşanlı Linyitspor medan Çaykur Rizespor gör upp med Orduspor. Slutspelsträdet påbörjas med matcher den 23 maj och avslutas med en direkt uppflyttningsfinal mellan vinnarna den 29 maj.

***

Tusentals på Istanbuls gator i protester mot censur på Internet igår. Klart att Bozbaykuşlar var på plats.

Vad får finsmakaren H.N. att utbrista ”fy-fan vad häftigt. Hade lätt gått om det varit imorgon istället”. Eller varför ägnade en exotisk (men icke-turkisk) vän fredagskvällen åt att lyssna på en föreläsning trots att det inte innebär CSN-stöd?

Igår var den förre Galatasaray-spelaren Arif Erdem i Sverige och talade på Studentpalatset i centrala Stockholm. Numera är han assisterande tränare i İstanbul Büyükşehir Belediyespor som nyligen förlorade cupfinalen mot Beşiktaş. Med idel inhemska liga- och cuptitlar, ett UEFA-guld med Galatasaray och en bronsmedalj från VM 2002 går det inte att beskriva mannen som något annat än en legend.

Ödmjuk och stundtals väldigt underhållande. Så kan Erdem beskrivas. Därav upplägget där större delen av föreläsningen var öppen för frågor från publiken. Att ge en generell bild av samtalen är inte lätt med tanke på formatet, men många intressanta synpunkter luftades av den gamle skyttekungen. Det får bli ett axplock;

Angående den bristfälliga värvningspolitiken bland turkiska lag menar Arif att Istanbul BB gör det enda rätta i att först låta tränarstaben välja spelare som scouter tipsar om, för att sedan låta ledningen förhandla med värvningsobjektets klubb. Det kan låta som en självklarhet, men det är det tyvärr inte i ett fotbollsland med en av tradition starka och alltför detaljstyrande klubbledare. Följden av dåliga utländska köp blir enligt Arif (och många andra) att de i slutändan blir värvningar för värvningens skull. Instrumentella bör föredras framför intrinsikala värvningar, om det ska klassificeras i filosofiska termer.

Övergångar, ja. Sommarens stora samtalsämne lär bli Arda Turans vara eller icke-vara i Galatasaray. Ovanligt frispråkigt menar Arif att Arda så fort som möjligt bör lämna Galatasaray och Turkiet. Stannar han kvar blir det svårt, inte minst motivationsmässigt. Detta beror delvis på att Arda alltför tidigt blev kapten i sin klubb, menar Arif som drastiskt förklarar att en proffssejour utomlands kanske är det enda som kan rädda Ardas karriär. En hård dom mot det Galatasaray som Erdem själv representerade under större delen av karriären.

Varför har den turkiska fotbollen så svårt att fostra fram talanger av Ardas sort då? Mycket sitter i mentaliteten, om vi frågar Arif. Den gamla fotbollen finns inte kvar, tröjor som tas av efter matchen bär ibland inte ens spår av svett och magasinlivet med glitter och glamour föredras framför en seriös och helhjärtad satsning på fotbollen. Fram träder en bild av en generationsklyfta mellan Arifs 1960- och 70-talister och dagens fotbollsspelare. Men moraliserandet handlar om inställningen till fotboll snarare än enkla fördömanden av livsnjutande spelare.

Om vi nu ändå berör ämnet fotbollsspelare i vår tid; för egen del var nog Mesut Özil-samtalet mest fruktbart. Den eviga frågan om huruvida Mesut är en förrädare eller ej har jag själv diskuterat, där jag ger spelaren rätt i beslutet att spela för Tyskland. Arif tycks hålla med. Özil går inte att fördöma när han är född och uppvuxen i Tyskland, enligt legenden. Han vet själv bäst vad han ska göra för val och i efterhand var det kanske klokt då Özil till slut kunde hamna i Real Madrid efter ett lyckat VM. Därutöver, Arif beklagar sig över en ”okunnig mentalitet” som fördömer människors leverne till höger och vänster, något som också hindrar många från att vara stolta över Özil. Kort sagt, låt människor vara och respektera deras val. Klarsynt i all sin enkelhet. Inte konstigt att ett drygt femtiotal åhörare applåderade direkt efter utläggningen.

En passning full med budskap sändes också ut till ivriga före detta spelare som valt tränaryrket. Arifs position som andretränare i Istanbul BB har varit succéartad, och enligt honom själv är det lärorikt att ha Abdullah Avcı som tränarmentor. Eller som han själv säger: ”jag gick in i köket för att lära mig att laga mat”. Blir den första rätten dålig så vill färre smaka en andra gång, vilket också är anledningen till att Erdem inte stressar fram ett tränaruppdrag med ensamt ledarskap. Och på tal om tränaruppdrag. Ett av de mest uppfriskande budskap den gamle anfallaren delade med sig av var att Fenerbahçe-basen Aziz Yıldırım förtjänar uppskattning för att han stod emot kraven på Aykut Kocamans avgång i höstas. Visserligen lätt att säga med tanke på Feners framgångar, men likväl viktigt att påpeka. Tålamod och kontinuitet är två nycklar till framgång.

Sammanfattningsvis kan det sägas att både människan och yrkesmannen Arif Erdem behövs i den turkiska fotbollen. Veteran i spelarsammanhang, men en ung och frisk fläkt på tränarbänken. Snart väntar betydligt intressantare uppdrag än Istanbul BB, med stor sannolikhet. Återstår att se var han hamnar, och i vilken roll. Det jag personligen väljer att explicit konstatera är att Arifs balanserade kritik var över förväntan. Balanserat, vågat och konstruktivt. Lovande.

***

Straffen klara efter kriget på Bursas gator: de grönvita får ta tre tunga smällar – fem matcher utan publik i Bursa, tre matcher utan att lagets supportrar får tillträde till bortaläktare och 3-0 till Beşiktaş i kampen som aldrig kunde blåsas igång.

***

Valtider! Nej, jag menar inte parlamentsvalet den 12 juni i Turkiet. Det har röstats i Galatasaray också. Ny ordförande är finansveteranen Ünal Aysal som med bred marginal vann före andrahandstippade Mehmet Helvacı och Turgay Kıran. Mer kommer att sägas om detta, men det får lämnas till senare när de första praktiska stegen är tagna. En hyfsad bakgrund på engelska, med kortare presentationer av kandidaterna finns på engelska här och särskilt mycket står om vinnarkandidaten här. Grattis till ett av fotbollsturkiets svåraste jobb, Aysal. Optimisten säger väl att eran har börjat positivt i och med den svängiga segern mot Gençlerbirliği ikväll, men det finns många, många problem att lösa innan det går att säga att Galatasaray åter är beredda att göra sitt namn, sin historia och sina supportrar rättvisa.

Ständigt dessa dilemman… I slutspurterna håller man på underdogs, och i ligan innebär det att alla utanför Fenerbahçe-leden håller på Trabzonspor. Cupfinalen skulle således betyda att Beşiktaş i princip spelade mot resten av Turkiet eftersom motståndet var Istanbul BB, vars tomma prisskåp lockar sympatier.

Istanbul BB såg ett tag ut att ta hem en överraskande cupseger, men Sivoks nickkvittering tog matchen till förlängning. Erfarenhet och kyla gav Beşiktaş segern i finalen, dock så sent som på straffar. Glädjande var att matchen hade precis rätt karaktär. Det blev en nagelbitare med massor av chanser. Det blev en riktig cupfinal.

Nu har jag skrivit en hel del om Bozbaykuşlar under säsongen och Abdullah Avcı som tränar Istanbul BB är en stor favorit. Naturligtvis är det inte svårt att känna sympati för en av de klubbar som har utvecklats mest i den turkiska fotbollen det senaste decenniet. Men låt oss problematisera bilden av att det är självklart att hålla på lillebror i alla lägen.

Det finns åtminstone ett starkt argument för att turkisk fotboll kan tjäna på Beşiktaş’ seger. De enorma satsningarna som har höjt ligans status måste generera resultat. Med värvningar som Allen Ivers… Guti, Hugo Almeida och Ricardo Quaresma behövde Beşiktaş någon form av avkastning för att sådana stjärnor ska kunna hämtas in även i fortsättningen. I slutändan är Galatasarays kräftgång också problematisk på samma sätt. Kassorna sinar, prestigen minskar och våra klubbar får mindre medel att locka bra spelare med.

Vill vi ha stjärnor och konkurrera i Europa så krävs det stora klubbar, helt enkelt.

En besläktad idé kan kopplas till frågan om Europa-spel. Beşiktaş’ dyra bygge ska nu ännu en gång pröva vingarna i Europa League-sammanhang. Den här säsongen var man det turkiska lag som var klart mest framgångsrika, genom andraplatsen i sin grupp i Europa League. Ligan behöver framgångsrika lag i Europa, och där har Besiktas större chanser att prestera än Istanbul BB. Både på kort och lång sikt. Häri ligger också skillnaden mellan cupfinalen och ligaspurten. Trabzonspor och Fenerbahçe krigar inte om att vara eller icke vara i Europa-spelet nästa säsong. Det gjorde dock Beşiktaş igår.

Så när det till slut var Beşiktaş som lyfte cupbucklan var det visserligen på bekostnad av en älskvärd utmanare som de flesta icke-örnar kände för. Men vad väljer man egentligen? Romantik eller realism? Frågan bottnar helt enkelt i om huruvida vi har lyxen att hålla på utmanarna med tanke på ligans status och framtid…

Ni minns kanske inlägget om Turkiets kanske färgstarkaste supportergrupp Bozbaykuşlar, till stöd för Istanbul Büyükşehir Belediyespor. De grå ugglorna har på allvar etablerat sig på läktarna och ställer upp i vått och torrt, hemma som borta. Detta väljer nu Istanbul BB att tacka för med en hälsningsvideo till gruppen.

Där skymtar även en glad Samuel Holmén förbi (01:02) när han citerar en Bozbaykuşlar-banderoll. På hygglig turkiska säger han ”bize her yer deplasman” (för oss är det bortaplan överallt). Hälsningen är med all sannolikhet uppskattad då Holmén på 28 matcher har lyckats göra fyra mål och varit en viktig pjäs på Istanbul BB:s mittfält.

İstanbul BB Spor Kulübünün Boz Baykuşlara Hediyesi

***

Som uppmärksamma läsare redan har påpekat är Nuri Şahins övergång till Real Madrid äntligen klar. Återstår att se hur mycket speltid Nuri kan kriga till sig. Men en sak är säker – utvecklingsmiljön är i världsklass och sällskapet på träningarna likaså.

Déjà vu-känslor vid ett flertal sekvenser i matcherna mellan Karabük-Fenerbahçe och Bucaspor-Trabzonspor. Hur lätt som helst att avfärda att liknande situationer har upplevts tidigare dock. För den här spänningen kan jag aldrig minnas att jag har varit med om. Ni är väl bekanta med upplägget vid det här laget; Trabzon och Fener gör upp i en historiskt seg och jämn titelstrid där de båda lagen ligger på samma poäng.

Först och främst är det viktigt att påpeka en sak. Trabzon och Fener hade av uppenbara skäl mer att spela för än Buca och Karabük. Men motståndarna kämpade till sista blodsdroppen. Således blev det också två matcher med en direkt finalkänsla och med en skön intensitet värd slutspurten av ligan.

Första målet vinner i titelkampen, trots att Fener och Trabzon befann sig på olika arenor. Så kändes det. Trabzon löste tidigt upp ett tappert Buca när Burak nickade in 1-0. Ett välorganiserat Trabzon hade mycket som Fener saknade i det här skedet. I Fener tog ingen ansvaret att spelfördela och leda sitt lag som exempelvis Trabzons Jaja. Målchanserna duggade inte lika tätt för kanariefåglarna. Och framförallt saknades tryggheten. När Trabzon tillfälligt tog serieledningen såg det därför ut att bli permanent.

Ett dechiffrerat Fener är ett skadeskjutet Fener. Att en småskadad Niang spelade istället för Semih hade kunnat vålla huvudbry för Aykut under presskonferenser efter matchen. Men i slutändan handlade Feners svårigheter snarare om att Karabük-tränaren Yücel İldiz avväpnade Fenerbahçe. Hocine Ragued höll Alex i schack och plötsligt saknades tryck och lägen. Till slut var det Mehmet Topal-kopian Muhammet Özdin i Karabüks försvar som snubblade vidare Alex’ boll till Diego Lugano – 1-0 och seger i en match där oavgjort hade varit ett minst lika rättvist resultat.

Inget snack resten av tiden. Fenerbahçe tog över mer och mer, medan Buca kvitterade mot Trabzon. Innan chocken var ett faktum var ordningen återställd när Umut sekunderna senare dödade matchen med sitt 2-1-mål. Det säger en hel del om vad Trabzon egentligen var kapabla till, för målchanserna var många. Men spelarna var alltför bekväma för att tidigare punktera matchen mot det redan nedflyttningsklara Buca.

Trabzon visade att vilja inte betyder desperat jakt. Trots att ett historiskt debacle var nära så övertygade de mer. Ändå är Fener den stora vinnaren då en svår motståndare är avverkad för deras del. När denna motståndare dessutom spelar mot Trabzon i sista omgången är Feners favoritposition inför de två sista omgångarna ett faktum.

Nu väntar omgång 33. Hemmamatcher för de båda titelutmanarna. Trabzon mot Istanbul BB, medan Fener tar emot Ankaragücü. Två på pappret nästan identiskt svåra motståndare. Om Fener inte tappar där har man guldet som i en liten ask, om man nu kan säga så under en säsong som kan vara den märkligaste någonsin i den turkiska ligahistorien. Ännu en omgång utan svar. Ännu en omgång där Fener tagit ett litet kliv närmare ett ligaguld.

***

För egen del var en annan match lika viktig som kvällens titelrace – Mersin Idman Yurdu vann mot Boluspor med 2-0 och säkrade en plats i nästa års SüperLig. Nästan trettio års väntan är över för ett klassiskt lag med läktare klart värda en plats i finrummet. Stort grattis till Mersin – hade det inte varit sommar hade jag firat med MIY-halsduken imorgon. Hoş geldin, kırmızı şeytan.

Låt oss se nyktert (eller åtminstone bakfullt) på det hela. Beşiktaş och Bursaspor har en lång historia av konflikt och fejder. Att bortasupportrar väntar ett tufft mottagande fick vi bekräftat redan i det förra mötet den här säsongen. En av de utpekade syndabockarna efter gårdagens kaos var staden Bursas guvernör Şahabettin Harput. Anledningen: hans beslut att tillåta Beşiktaş’ supportrar att komma till matchen igår.

Gästande Beşiktaş’ spelare kunde inte ta sig till arenan på matchdagen och staden förvandlades snart till ett slagfält. Det är i efterhand lätt att tillrättavisa Harput. Och det är självklart och viktigt att poängtera det naiva – eller direkt ansvarslösa – i att tro att inget allvarligt skulle hända. Till och med en guldfisk skulle minnas hur det såg ut den 5 december 2010 när Bursaspor gästade Beşiktaş, nämligen.

Krig då och krig nu. Slentrianmässiga fördömanden duger ingenting till när matchen redan är uppskjuten och ett trettiotal människor är skadade. Frågan som uppstår är om det verkligen är rimligt att låta normativa ståndpunkter om hur saker och ting borde vara också ska vara uteslutande vägledande i hur saker och ting sköts i praktiken. Tja, viljan att skapa en mer fredlig atmosfär mellan klubbarnas supportrar är inget annat än behjärtansvärt. Men risken är uppenbarligen att beslut utan verklighetsförankring resulterar i motsatsen – att kriget och bitterheten släpps lös. Det var det vi såg igår.

Så går det när man försöker att ställa upp dominobrickor med boxningshandskarna på. Att agera fredsmäklare kräver mer än den goda viljan, helt enkelt.

Om guvernören inte visste om våldspotentialen så har han helt enkelt dålig koll på hur klubbföljet ser ut i Turkiet. Den här gången skadades alltså ett trettiotal personer. Där har ni beviset på att fotbollsvåldet fortfarande lever och kan eskalera efter minsta lilla provokation.

Bursas ordförande Ibrahim Yazıcı menar, naturligtvis, att hans lag inte bär något egentligt ansvar och att det är Beşiktaş’ uppträdande i föregående match som har skapat den här situationen. Något annat kan han inte säga. Och ingen kan förvänta sig att han sätter handklovar på sitt lags supportrar inför känsliga matcher. Men förbundet lär med stor sannolikhet inte hålla med.

Besked från förbundet väntas tillkännages den 12 maj. Då bestäms Bursas öde. Kanske blir det match på neutral plan. Det spekuleras även i att Bursa tilldöms en 3-0-förlust. En sak är dock säker redan nu – det politiska inflytandet över fotbollen måste praktiseras med en förståelse för hur situationen ute på gatorna och läktarna verkligen ser ut. Annars öppnas vägen för ännu fler gatukrig runt matcher. Och tragiskt nog går detta ofta att undvika med bättre fingertoppskänsla.

Få intressekonflikter är så djupa som den jag fick uppleva igår. 1 maj ska firas, samtidigt som den turkiska ligan har äntrat upploppet och nu kan avgöras vid minsta lilla snedsteg. Naturligtvis spelas nyckelmatcherna i tabelltoppen just på dagarnas dag…

Det är klart att den internationella arbetardagen prioriterades. Den kan aldrig flyttas. Att det ska behöva uppstå sådana situationer är dock bedrövligt. Tankarna går väl framförallt till supportrar i Turkiet. Drygt en miljon firande arbetare på Taksim-torget i Istanbul igår. Många gick miste om att kunna ladda upp som inför vanliga matchdagar – i ett historiskt spännande skede av ligan. Tänk glädjen i att kunna göra båda, utan att man måste prioritera bort det ena.

Självklart svor även jag över krocken. Småkallt ute. Sega tåg och tal. Hjärtat bankar för arbetarna, men hjärnan är på den gröna mattan. Under demonstrationer eller i festligheterna efteråt kunde man i bästa fall kolla livescore.com via mobilen. Hela tiden med förhoppningen om att jag inte ska missa något historiskt.

Låt så lite som möjligt ske, snälla någon.  Jag ska bara göra annat den här dagen. En enda dag. Jag kan inte flytta på den! Ni kan väl vänta in mina ledigare timmar nästa helg för att avgöra saker och ting?

Ungefär så lät min bön.

Jag tackar Fenerbahçe för 2-0-segern över Istanbul BB. Av förklarliga skäl kan jag inte göra detsamma med Trabzon som körde över Gaziantep med 3-0. Men det finns ändå en tacksamhetskänsla när det återstår tre omgångar utan att utgångsläget har ändrats. Samma poäng för Fener och Trabzon i toppen. Fortfarande.

Tack för att ni tryckte på pausknappen, grabbar. Nu är vi back on track. Avgör ligan!

***

Samsun infriade förväntningarna och är uppe i högstadivisionen igen. Stort grattis. Glädjescenerna är en påminnelse om varför vi har saknat Samsun i toppserien. Kasımpaşa och Konya matematiskt klara för andraligan. I nästa omgång lär även Bucas identiska öde bekräftas. Förutom i den turkiska diasporan i Sverige lär få sakna de tre lagen.

***

Ett grattis går även till Nuri Şahin. Mästare och kung i Bundesliga med sitt Dortmund. Koçum benim.