Fotbollskanalens blogg om Allsvenskan

Malmö FF:s kraftiga försämring på hörnor under 2017

Magnus Wolff Eikrem hade, med start förra året, en streak på 115 slagna hörnor där laget gjorde elva mål.

En bra hörnläggare har ett snitt på kanske ett mål var 40:e hörna. Wolff Eikrem var nere på ett mål på var tionde, elfte hörna. Jag kan inte komma ihåg någon spelare, i någon liga, som jag har sett med ett så bra snitt.

Sedan byttes Wolff Eikrem ut i halvtid i årets premiär (efter att ha slagit en hörna där det blev mål). MFF gjorde visserligen ett hörnmål i efterföljande match utan Wolff Eikrem (Anders Christiansen slog den, Franz Brorsson nickade, Behrang Safari touchade omedvetet).

Men. Efter det: 15 allsvenska matcher, ett hörnmål. Och det målet var inte ens direkt på hörna, utan Yoshimar Yotún som fångade upp en andraboll och slog ett inlägg.

MFF 2016: 189 hörnor, tolv mål. Och tre insläppta.
MFF 2017: 117 hörnor, tre mål. Och fyra insläppta.

Allsvenskans bästa lag på fasta situationer 2016, ihop med Djurgården, har blivit rejält mycket sämre, trots att endast IFK Norrköping (117) och Djurgården (114) har skapat fler hörnor än MFF (113) i år.

Det beror inte bara på att Wolff Eikrem är på bänken. Vidar Örn Kjartansson (5 hörnmål 2016) och Kari Arnason såldes, och Rasmus Bengtsson har varit långtidsskadad. MFF:s förmodligen fyra främsta spelare på hörnor förra året. MFF har dock bytt ut dem mot mer presskompatibla spelare, och det har gjort helheten och resultaten bättre. MFF:s prioriteringar är svåra att klaga på, även om det kan bli bättre just på fasta situationer.

Magnus Pehrsson har tidigare pratat om vad som ska bli bättre.

– Det är för många som inte blir till någonting.

– Jämnhet i leveransen, där vi vill ha bollen, har tyvärr inte varit tillräckligt bra och när den inte är tillräckligt bra blir ofta tajmingen lite sämre i löpen, för man blir lite osäker.

Wolff Eikrems elva mål på 115 hörnor kan vägas mot Yoshimar Yotún, som nu är uppe på ett mål på 91 hörnor, eller två mål på 48 hörnor för Anders Christiansen. Samtidigt är det inte svaret så enkelt, för MFF kommer ofta till avslut på hörnor, behåller nästan alltid andrabollen, och släpper till få kontringar. Det mesta ser bra ut förutom att… göra mål.

– Jag är säker på, efter att ha ventilerat det med killarna och vi har högt i tak, så tror vi på den här organisationen. Vi ska bara vara lite tuffare och såklart vara effektiva när väl chanserna dyker upp, sa Olof Persson för en månad sedan.

Hur slår då MFF sina hörnor?

Om inte Wolff Eikrem är på planen så är det oftast Yoshimar Yotún från höger och Anders Christiansen från vänster, bägge med inåtskruvade hörnor. Egentligen är det relativt enkelt att kolla på hur MFF ställer upp på hörnor. Det finns likheter med 2016, och kollar man på hörnorna återkommer många saker:

Inåtskruv, antingen mot främre ytan eller mellersta ytan. Bollen ska komma parallellt med målområdeslinjen, dit ett antal spelare har sprungit för att nästan ställa upp sig på rad. Oftast är det tre mer ”stationära” spelare som börjar nära målvakten, tre som börjar längre ifrån och löper in, och två ”returspelare” vars uppgift är att samla upp andrabollar.

Tre exempel från tre olika matcher:


Slagen från höger


Slagen från höger


Slagen från vänster

Sedan kan det bli varianter. Mot AFC kom MFF ut med en extra spelare mot hörnflaggan för att kunna slå en kort hörna. Mot IFK Norrköping testades det med utåtskruvade hörnor. Mot J Södra var det några små skillnader i taktik. Om MFF har ledningen brukar det vara fem spelare i boxen och tre returspelare, istället för sex-två.

Småsaker förändras på grund av motståndare, och ibland ser man Markus Rosenberg viska någon förändring till Lasse Nielsen, men saker förändras också beroende på vilka spelare som är på planen.

De bästa huvudspelarna tenderar att användas i de mer springande rollerna. Nielsen, Rasmus Bengtsson Rosenberg, Dennis Hadzikadunic, Felipe Carvalho. Ibland Brorsson, Oscar Lewicki, Pawel Cibicki, Behrang Safari, eller Jo Inge Berget (Berget är ofta där när Rosenberg saknas).

Det står ofta en anfallstyp (Cibicki, Kingsley Sarfo…) nära målvakten. Erdal Rakip, Yoshimar Yotún, Anders Christiansen, och/eller någon ytterback är i returrollerna. Någon av Brorsson och Alexander Jeremejeff brukar ställa sig mer stationärt nära den främre stolpen. Ibland tar sig även Lewicki dit, men han gillar att ”smyga” sig ännu närmare hörnläggaren för en tidig nicktouch, och han har på flera bra avslut och skarvar.

Lewicki är lurig, och även på andrabollar och frisparkar ser man honom ofta springa sig fri i ytor innan annan tar sig in i. Tidsfråga innan han bidrar till fler sådana mål?

Eftersom startelvan varierar så mycket är det också flera spelare som får byta runt. Mattias Svanberg har varit i alla tre roller i år, precis som Berget. Spelare som Brorsson, Lewicki, Berget, Cibicki, och Safari har testat minst två olika.

Defensiva hörnor? Jag fokuserade inte på det den här gången, men Magnus Pehrsson har vid flera tillfällen pratat om att han under perioder varit nöjd, men att MFF också har haft perioder där det har slarvats för mycket. Mot IFK Norrköping (två insläppta sista tio) och Sirius (ett insläppt i slutet) har han återkommit till att MFF-spelarna har slappnat av.

– Efter Norrköping har spelarna framför allt blivit mer fokuserade. Det är väl det som det handlar om. Vi har egentligen inte förändrat någonting, kanske någon detalj i någon match, men jag tycker ansvarstagandet har blivit större, sa han för ett par veckor sedan.

@jonas_hansson

Jonas Hansson
Tillbaka till bloggen

KOMMENTARER